Ska det vara så?
att många av barnen vi möter på Al-Masar både har nannys, privatchaufförer, märkeskläder och guldtänder. Ja. Ibland räcker det inte med en nanny utan det "behövs" två eller till och med tre stycken.
Barn är fantastiska små varelser. Jag och fröken Besic trivs. Alla barn är unika och behöver olika stöd. Autism, cerebral pares, utvecklingsstörning eller downs syndrom. Det spelar ingen roll. Efter sina egna förmågor utvecklas barnen.
Ibland får jag och fröken Besic lämna arbetsterapin och gå en trappa upp till skolan. Jag gillar det. "Transition class" är favoriten. Ungdomarna i klassen är som vilka andra tonåringar som helst. Fast ändå inte. De har liknade tankar, funderingar och känslor som jag själv hade. Med killarna i klassen diskuterar jag musik, film, playstation och om det verkligen är okej att odla mustasch och skäggväxt. Hur lång tid tar det egentligen för en mustasch att växa ut?
Det är ett krävande arbete att jobba med barn och ungdomar med speciella behov. Men man får så mycket tillbaka. Ett leende. En blöt puss. En stor kram. Jag blir rörd.
Ska det vara så att det känns som att jag måste fortsätta plugga efter examen i januari? Ja. Specialpedagog. Ska det även vara så att jag aldrig kan varken bestämma mig eller nöja mig med det jag har? Ja. Ja. Ja.